Sagan om brushorna Bruse

Hallå hallå! Hemkommen efter en relativt seg dag på någon vänster, fast visst, den hade minsan sina ljuspunkter. Svenskalektionen var faktiskt en av dessa. Hade nämligen en språksociologisk redovisning med dialekter och sociolekter i fokus. Så nedan är min, Christina, Hanna och Linns verision är bockarna Bruse:





SAGAN OM BRUSHORNA BRUSE 

*Rinkebysvenska* De va bah’ tre homies som ville gå å chilla vid centrum, för att kirra nåra softa guzz.
För å komma dit måste de gitta över bron lo.
Under bron slagga ett skabbigt road kill.

Den minsta homien knalla över bron, lo o broschorna walla på sitt liv för honom.
"Woop woop" lät det när hans gangsta boots trampa på bron.
"Passa dig jävla noga, jag vet var du bor! "skrek road killet.
*Göteborska* "Nej gör inte det, vänta tills min bror kommer, han är från Götlaborg och han är la mycke större än maj": ey, lo, sa den första broderna.
"Jamen ja chilla råh" svarade road killet och jalla bråttom ner under bron.
 

Nu jallade den mellanfeta homien över bron.
Woop woop, lät det, för han hade fetare pjucks än mannen innan.
"Paassa rej, jag vet var din morsa slaggar", muckade road killet.
*Överklass - snobb*Nej, don’t do it! Min mamma är inte top notch" schabblade Bruse von Bertilsdotter.
"Don’t you know who I am? Ta det här med min advokat istället. Ursäkta". 
"Aight, jag gör väl det råh" svarade roadkillet och pyste under bron.

Nu var det the big mama brushans tid kommen att gitta över bron, fetast av dem alla.
KLAMP, KLAMP lät det om han hade tamefan de feta skate pjucksen evah'.
"NU MOFFAR JAG DIG DITT FETA GNABB" röt roadkillet
*Norrlänning* "Yup..." sa den feta Bruse.
"Jag är int rädd".
När roadkillet dragga upp på bron i monster fart, kicka den feta norrlänningen ner roadkillet med fetaste spark in the ass.  
Roadkillet flög åt helvetet så nu kan de tre homisarna haffa hur många guzzilagos de vill på andra sidan bron, lo.


(+ roadkillet)




Blev lite små tokigt under självaste redovisningen men var i alla fall kul att göra. Blev ju dock ganska så väldigt utklassade av "Zlatan och hans gäng". Hur som helst ska jag dra på mig löpardojjorna och ge mig ut på en runda ganska så snart. Ska bli fett. Inte tränat på skitlänge känns det som, eller okej, i måndags senast. Men det är fan länge sedan för att vara mig. Tjiing.

 


Novellen: Förlåt för att jag älskar dig

Sådär ja, lite redigering av gammal vara och här är vad jag fått fram en ny novell. En liten godnatt saga för er som orkar jobba er igenom texten. Voilá ingen annan förutom jag har läst denna (eftersom jag själv skrivit den.. ;) så, kanske blir just du den första? Varsegoda som sagt.


- Älskling, är du vaken? Jag vred mig nyvaket om i sängen samtidigt som jag borrade ned mitt huvud i kudden. Jag mumlade något ohörbart till svar och suckade uppgivet.
- Du är vaken! ropade Martin triumffinerande och så gled han ner vid min sida under det blommönstriga täcket. Han kändes kall mot min varma hud så jag rös. Försiktigt lade han sina armar runt mig och omfamnade mig. Våra hudar var för tillfället som sol och skugga i förhållande till varandra. Jag var sol och han skugga. Jag pressade mig hårt mot honom för att dela med mig av min värme, det kändes nästan som att min hud brändes mot hans. Varsamt strök Martin min kind med hans ena hand. Jag njöt av hans beröring och dessutom märkte jag hur jag riktigt avgudade känslan av att ha honom bredvid mig. Jag borde skämmas och verkligen inte njuta av känslan, men det var just vad jag gjorde. Nu för tiden var sig inget likt.

 - Du ser så bekymrad ut Fatima, sa han lågt och såg först på mina mörka lockar som omgav mitt ansikte för att sedan se rätt in i mina lätt svarta ögon. ”
- Jag vill inte att du ska vara bekymrad, sa han med sin allra mjukaste och lenaste röst. Jag såg sorgset på honom. De klarblåa ögonen, vackra som kristaller och hans läppar. Oemotståndliga som de var kunde jag inte låta bli att böja mig mot honom. Mjukt och lätt kysste jag honom.
- Du vet att det inte går, sa jag trött. Han tystnade och för en kort stund var det enda som hördes ljudet av våra bultande hjärtan och lågmälda flämtningar i form av andetag.
- Ingen behöver få veta något, sa han slutligen och ett svagt finurligt leende sprack upp på hans läppar. Jag kunde inte låta bli att besvara just det leendet, det var så gott som omöjligt.
- Nej Martin jag vet, men om någon får veta kommer vi båda att bli straffade.
- Jag gör precis vad som helst för dig, svarade han snabbt, fortfarande med det där svaga leendet. Jag suckade djupt och lät mitt huvud vila på huvudkudden. Skulle Martin någonsin förstå?

- Jag vet att jag gör fel. Egentligen borde jag hålla mig borta från dig, men det kan jag inte. För din skull borde jag… Jag avbröt honom, inte med flit utan han lade märke till mina darrningar. För jag darrade något så fruktansvärt när jag sa det. De orden som var ytterst förbjudna. Jag klarade inte att hålla dem inom mig längre, de hade växt sig för starka.
- Jag älskar dig. Martins grepp hårdnade kring mig och det var som att han var tvungen att låta orden sjunka in innan han uppfattade dem. Med en klarblå blick och en allvarsam röst svarade han mig:
- Jag älskar dig med, väldigt mycket.

 Känslan efter att han sagt det var nästintill obeskrivlig. Bara känslan i sig av att vara älskad är unik, men nu kände jag så mycket mer. Vad skulle jag leva för om Martin inte fanns? Som om han förstod mina tankebanor kysste han mig lätt på pannan för att sedan möta mina läppar i en känslosam kyss. Ögonblicket var fantastiskt. Hans händer gled längs min ryggrad och vidare ned mot min ända. Längre än så lät jag honom inte komma för jag tog ett fast grepp kring hans hand och tog den i min istället. Det var inte frivilligt jag valde att avbryta honom utan det var som en kraft inom mig som sade att nu fick det vara nog.
- Förlåt, viskade Martin och sänkte huvudet som att han skämdes.
- Förlåt själv, svarade jag. Vi låg tysta en stund, hand i hand och tagna av livet och dess bestämmelser

- Tänk om allt det här aldrig hade hänt, sa jag tillslut.
- Vad? frågade Martin trumpet och gjorde djupa veck synliga i pannan.
- Allting, svarade jag och suckade än en gång.
- Det mellan dig och mig. Han låg tyst ett tag, funderandes för att sedan säga:
- Då hade jag aldrig fått veta hur det känns att älska någon, på riktigt. Helt opassande började jag fnissa, mitt i allvaret och mitt i besvikelsen över att jag inte kunde styra mitt eget liv. Allting lät och kändes för bra för att vara sant, så länge man inte tänkte efter. Martin skrattade oförstående med mig och efter en bra stunds fnissande blev jag åter allvarlig och sade tillslut:
- Inte jag heller. Tack för att du har lärt mig vad kärlek faktiskt är. Martin kramade min hand extra hårt som ett varsegod. Vi låg tysta igen. Mitt hjärta brann av kärlek samtidigt som en våg av lycka strömmade genom min kropp. En brand och en lycka som snart skulle vara som bortblåst. Älskade Martin tänkte jag. Älskade och underbara Martin.

 


Mohammed kom hem sent kvällen efter mitt sista möte med Martin. Han fann mig stirrandes ut genom fönstret.
- Fatima, min käraste, utropade han glatt när han fick syn på mig. Jag släppte blicken från tomma intet och reagerade först nu på att han var hemkommen. Mohammed log så hela hans övre tandrad blev synlig. Jag försökte le tillbaka, men mitt leende liknade nog mer en grimars än en frus lycka över sin mans hemkomst. Mohammed slog upp sina armar som en hälsning. Tveksamt och motvilligt gick jag mot honom och lät honom fånga mig i en kram. Snart smekte han mina kinder och kysste mina läppar. Han såg på mig och log sådär brett igen.
- Kom, viskade han sedan. Han tog min hand och började leda mig mot vårt sovrum. Mohammed började knäppa upp sin skjorta.
- Ta av dig du med, beföll han. Som en order började jag lirka av min ljuslila klänning. När vi nådde sovrummet stannade han upp, tog min hand och tryckte den mot hans hårda kön.
- Nu ska du få allt du vill ha, sa Mohammed och flinade roat.

 Då han var i mig gick det upp för mig. Han låg över mig och hade övertaget. Han stönade njutfullt när han fick sina inre lustar uppfyllda. Jag var som fångad under hans muskulösa kraftiga kropp- hjälplös. Om jag ropade på hjälp skulle ändå ingen höra. Jag var ju så lycklig, trodde dem, de som inget förstod. De som inte förstod hur det kändes att bli älskad av någon man egentligen hatade. Någon som man hatade för att man visste hur det kändes att älska någon på riktigt. Mohammed visste inte hur det kändes att älska. Eller hur det kändes att älska kanske han visste, men inte hur det kändes att bli älskad. För min kärlek det skulle han aldrig få, även om han fick allt annat, Martin ägde redan min.


Ni lär ju i alla fall inte få mardrömmar! Någon kväll kanske jag slår till med en rysare. Men nu ska här sovas. Godnatt på er!


Novellen: Inte borta, inte kvar

Nu har jag låtit mina fingrar glida över tangentbordet för en stund - så voilá - här är novellen "Inte borta, inte kvar" skriven av mig.

Ett dovt dunk hördes mot ytterdörren. Nadja var så djupt försjunken i sin 788 sidriga bok att hon inte ens reagerade. Hennes ögon pupiller vandrade från ord till ord tills det slutligen blev dags för att vända blad. Hon fuktade försiktigt sitt pekfinger med tungan och bläddrade. Varsamt strök hon sedan baksidan av bokryggen och fortsatte läsa. "Inte ens den vackraste flickan ville han ha, ty hon var för dyr i drift". Hon läste den gammalmodiga berättelsen om en fattig dräng som aldrig trodde att han skulle kunna gifta sig med den flicka han älskade mest av allt i världen. Drängen förmodade att han var för fattig för flickan, han skulle inte ha råd att underhålla henne. Men i slutet av historien skulle det visa sig att flickan inte bydde sig om rikedom, för henne var kärlek det enda som betydde något. Nadja hade redan läst boken så många gånger så hon inte ens skulle kunna räkna tillfällena på fingrarna. Men hon gillade historien så mycket så, att hon visste hur den slutade tyckte hon inte spelade någon roll, slutet var ju i alla fall lyckligt.


 Så dunkade det på porten igen. Nadja lade förvånat ifrån sig boken i knät och lystrade. Hon kastade en snabb blick på klockan och noterade att den var strax efter halv fem. Utan brådska reste hon sig upp ur fåtöljen och klev med mödosamma steg bort till bokhyllan och ställde ifrån sig boken. Hennes rygg smärtade, nu för tiden blev hon alltid så stel när hon suttit för länge. Än en gång dunkade det otåligt på dörren och hon försökte skynda sig ut till hallen. På väg mot ytterdörren stannade hon och såg sig i hallspegeln med en misstrogen blick. Hennes hår såg livlöst ut där det hängde, eller det tyckte hon åtminstone själv. Förra månadens permanent började redan gå ur. Hon fumlade i kjols fickan och mycket riktigt, där låg kammen. Hon drog några mjuka drag med hårkammen för att sedan åter låta den falla tillbaka på sin plats i kjolsfickan. Nu såg hon i varje fall lite acceptablare ut. De sista stegen till dörren skulle hennes barnbarn Tindra ha kallat för myrsteg. Mormor Nadja log åt tanken på hennes barnbarns alla olika benämningar på steg, de förekom i alla sorter, myr, elefant, krokodil och kanin steg, sen så vanliga männiksosteg förstås. När hon precis skulle pressa sitt vänstra öga, som hon hade bäst syn på mot titthålet i dörren bankade det på porten igen. "Jaja, så ja, mumlade hon för sig själv". Nadja lirkade varsamt bort skyddet för kikhålet och spanade ut i trapprummet.


Med förskräckelse satte hon åter igen för skyddet för spaningshålet och kliade sig oförstående i sina ögon samtidigt som hon rynkade pannan. Nadja prövade med det gamla knepet att nypa sig i armen samtidigt som hon ruskade fasansfullt på huvudet och gjorde ett nytt försök. Med darrandes händer jämkade hon skyddet uppåt än en gång och tryckte sitt välseende öga mot titthålet. Hon höll sig chockat för hjärtat men släppte inte blicken från kikhålet utan lät den skåda vad hon faktiskt såg – Åke. Han var lite blek i ansiktet men annars såg han frisk och välmående ut. Hon andades häftigt av chockering. Han hade på sig sina mossgröna byxor och sin slitna gamla Helly Hanson jacka, tänk att han aldrig slängt den trots Nadjas år av tjat. Känslan hon kände när hon såg på honom var svår att beskriva. Hon kände både lycka, förtvivlan och sorg. Han var så saknad inom henne, hennes Åke. Plötsligt märkte hon hur tårar började rinna längs hennes kinder. Efter att hon envist torkat bort tårarna försökte hon samla sig, slutligen tröck hon ned dörrhandtaget för att öppna för Åke. En våg av tveksamhet strömmade genom henne och hon var tvungen att tänka efter både en och två gånger, men så tittade hon ut genom spaningshålet igen, det var verkligen hennes Åke, henne älskade Åke. Med en vidunerlig kraft tröck hon ner dörrskaftet och slog upp dörren. Hjärtat slog hårt i bröstet och hon svalde nervöst. Det var som att Åke sken upp när han fick syn på henne. Blekheten i ansiktet så gott som försvann och han trampade oroat på farstumattan. Sedan log han hjärtligt mot henne och tog sig ängsligt för pannan. Nadja stirrade på honom med stora uppspärrade ögon, hon var så förvånad och uppskakad, men ändå lycklig.


- Kan jag komma in? Frågade han efter en stund efter att ha tittat medjande på Nadja. Rösten som Nadja saknat och inte hört på så länge klingade som en ljuv melodi i hennes öron.

För några sekunder tvekade hon men hon nickade sedan försiktigt.
- Klart du får pressade hon lågt fram emellan sina läppar. På något vis lyckades hon le. Hon förstod inte hur, men hon log, mot sin älskade Åke.  

Åke sken upp ytterliggare och började lättat knäppa upp knapparna på sin mörka, nötta jacka.

- Just det! utbrast Åke, fika brödet! Sätt på en kopp kaffe så kilar jag till bilen och hämtar det!

Nadja var fortfarande tveksam men såklart nickade hon igen, nu lite ivrigare. Hon räckte tafatt ut handen för att ta emot Åkes jacka.
- Jag tar på mig den igen, det är lite ruggigt ute förstår du sa Åke och gjorde ifrån sig ett "Burrrr" – ljud. Han granskade Nadja och lade huvudet på sne, oroa dig inte min käraste jag är här nu, jag ska inte försvinna igen. 

Nadjas hjärta pumpade hårt blod i hjärtat och hon riktigt kände hur adrenalinet spred sig i kroppen. Mot en leendes Åke som dessutom lade huvudet på sned kunde hon inte låta bli att rodna.  


Nadja log kärleksfullt mot honom, hon kunde inte behärska sig. Hennes ögon riktigt tindrade av iver i detta ögonblick. Åke började gå nedför trappen, "snart tillbaka" mumlade han och försvann ut genom dörren. Precis innan den slammrade igen såg hon hur Åke vände huvudet och såg på henne. Hela hans ansikte bestod av ett stort leende som speglade längtan, men det bestod av något annat också, det var ändå tomt på något vis. Det var som att en del av Åke fattades. Han var ju inte helt borta, men han verkade inte heller vara helt kvar. När han försvunnit andades Nadja häftigt och berört. Åke, Åke hade kommit tillbaka. Hon var tvungen att stödja sig mot dörrhandtaget en kort stund för att och inte tappa balansen, men sedan var det som att en klocka ringde inom henne– kaffet – ja just det! Hon gick med snabba steg mot köket och satte med en väldig fart på spiselplattan och måttade 3 matskedar kokkaffe. Sedan tillsatte hon vatten och placerade med en smäll kaffepannan på spisen. Därefter skyndade hon sig fram till fönstret i ren iver för att få en skymt av Åke. Konstigt nog var han inte synlig, inte heller hans bil. Nadja skrockade humoristiskt åt sin man, han kanske hade gått för att besöka henne? Åke hade aldrig varit mannen som slet hälsan för att gå, han var bekvämare än så, men han kanske hade ändrat sig, det var ju trots allt ett tag sen sist.


Minutrarna gick och Nadja började bli orolig. Lyckan inom henne var enorm för tillfället. Åke, älskade underbara Åke!! Med så kallade elefantsteg småsprang hon ut mot ytterdörren för att möta upp honom, hon blev ståendes i dörrposten. Efter ett tag harklade hon sig och ropade med sin allra mjukaste röst:

 - Åke!
Hon fick inte något svar och inte heller något ljud av någon som klev i trapporna hördes.
- Åke, kom tillbaka! Skrek hon igen men med betydligt större tryck i rösten den här gången. Den enda responsen hon fick var ljudet från sin egen röst som ekade mot betongväggen.
- ÅKE! Nu riktigt vrålade hon med en ryslig besatthet, vem som helst skulle kunna ha hört hur förskräckligt förkrossad hon var.
- Kom tillbaka älskling – kom tillbaka! Tjöt hon exastiskt, men hon fick inget gensvar, endast hennes egen ekandes röst. Lämna mig inte nu, inte igen! Jag vill ha dig kvar hos mig!!


 Nadja rusade tillbaka in i lägenheten och in i vardagsrummet. Det var tur att hennes yrsel inte gjorde sig påmind som den brukade i olämpliga situatuiner. Hon flåsade av det plötsliga tempot och med skakandes händer slog hon in numret till familjen Brännström. Det gick kanppt två signaler innan Lotta svarade, de signalerna kändes som de två längsta i Nadjas liv.


- Hej mamma! sa Lotta glatt.
- Hej! Svarade Nadja kort och skärrat. Hon andades häftigt och fick slutligen ur sig:
 - Åke, Åke var här och nu kommer han inte tillbaka! flåsade Nadja hjälplöst i luren och pressade den tätt mot hennes mun. Lotta tystnade i den andra änden av luren , det var som att hon riktigt bet sig i läppen osäker på vad hon skulle svara.

-Gumman! Vad ska jag göra? Snyftade Nadja högt och frusterat, tänk om det hänt honom något! Han har ju alltid haft ett helvete med hälsan, det vet du ju! Lotta var fortfarande tyst i andra änden men så harklade hon sig.
- Mamma, både du och jag vet mycket väl att Åke varit död i över 20 år.


Det plötsliga medvetandet och det plötsliga beskedet, som hon egentligen visste. Nadja nöp sig än en gång i armen som om hon skulle vakna upp från någon hemsk mardröm, men det gjorde hon inte. Snopet lossade hennes grepp kring luren och den fall rätt ner i golvet med en ljudlig duns. Nadja blev ståendes med armarna utsträckta i bara intet och hon började gråta i ren hysteri.


 Långt borta, som i en annan värd hörde hon hur hennes dotter oroligt skrek efter henne i luren som låg vid hennes fötter, men hon låtsades inte om det. Med panik i stegen sprang hon ut i hallen. Nadja snubllade över vad hon trodde var tröskeln men när hon återfått balansen och lät blicken falla på vad hon trodde var tröskeln gapade hon. Hennes ögon var vida av förvåning och darrningar, hårda som stötar spred sig i hennes kropp. Hon böjde sig skakandes och rädd ned. Greppade hennes ådriga händer kring den naturvita påsen. Lät hennes ögon granska innehållet. Handlöst föll hon bakåt i en väldig fart, chockerad och som delad inom sig. För tillfället kände hon ingenting. Hon var inte borta, inte heller kvar. Han var inte borta, inte heller kvar.  

Som sagt ser ni att jag har varit igång och skrivit igen. Delvis har jag fått inspiration från en av mina närmaste, men såklart har jag även lite fantasi, så de i kombination med varandra har skapat denna: "Inte borta, inte kvar". Meningen är att den ska vara lite hemsk, ändå fin samt sorglig. Måste säga att jag lyckades sådär ;).

/ CECILIA ANDERSSON ©


Novellen: Jesper

Fick för mig att släppa en novell. Var ett bra tag sen jag skrev den, men har inte publicerat den förrens nu. Läs om ni har tid & lust, perfekt godnattsaga ;)


Hans blick hans leende, hans lätt vågiga hår och den späda kroppen. Jag rös vid bara tanken av att få röra honom, att komma honom nära. Försiktigt kikade jag fram från skolbänken där jag satt och såg på honom. Jesper stod som i centrum i klassrummet. Även fast det var småpratigt var det Jesper alla lyssnade på. Några av killarna i klassen skrattade högljutt åt hans skämt samtidigt som de flesta tjejerna fnissade och försökte hålla sig för skratt, några viskade i varandras ögon och så fnissade de igen.
    Jag däremot jag bara såg på honom, jag rörde inte en min utan bara stirrade. I mina ögon var Jesper gudomlig, något alldeles speciellt. Energiskt viftade han med matteboken och drog handen genom hans ljust bruna hår  för att sedan stöna högt och mumla något ohörbart. Spridda skratt hördes återigen i salen. Jag gjorde ett försök att släppa Jesper med blicken men det var svårt, något fick mig att liksom fästa min blick rakt på honom.
    I sanningens namn förstod jag inte varför jag endast motvilligt kunde släppa blicken från honom. Så speciell var han väl inte, egentligen, jag kände honom knappt , dessutom var vi två så olika. Han var för annorlunda för mig eller rättare sagt var jag alldeles för annorlunda för honom.  Jag var blyg, tystlåten och ganska impopulär. Till utseendet var jag heller inte särskilt snygg, inte ful men inte heller attraktiv och fascinerande. – jag var bara tråkig. Trist och grå som en disig oktober morgon. Om någon emellanåt gav mig uppmärksamhet genom att nämna mitt namn var jag nöjd, men Jesper däremot. Han ville ha allas uppmärksamhet och konstigt nog hade han lyckats fånga även min.
    Hans t-shirt satt lite tight över bröstet och när jag fokuserade blicken på hans bröst tyckte jag hur jag såg hur hjärtat dunkade. Jag log åt tanken att få lyssna till det, luta min kind mot hans bröstkorg och höra hur det slog. Plötsligt märkte jag hur han såg på mig. Hans ansikte såg uttryckslöst ut och han facklade snabbt med blicken för att sedan låta den falla på mig igen. Det var som att mina ögon fångat upp hans och nu såg han rakt in i mig, han såg precis vad jag ville ha. I vanliga fall hade jag nervöst vänt bort blicken och blivit svagt ljus rosa om kinderna om jag märkte att någon av killarna skulle unna mig hela deras uppmärksamhet. Men nu kunde jag verkligen inte avböja min blick.
    Ett generat leende sprack upp på Jespers läppar och det blev som en signal för långsamt började han gå mot klassrumsdörren.

-          Jesper ? Vart ska du? ropade magistern irriterat.

-          Hämta suddgummi svarade han kort och övertygande.

Vår lärare suckade och skakade på huvudet, men det tycktes inte Jesper bry sig om. Han bara skådade honom snabbt och gjorde en ful grimas sedan såg han på mig igen , precis innan han stängde dörren.  Det räckte för att jag skulle följa med honom. 

När jag klev ut genom klassrummsdörren var det knappt att den hann slå igen bakom mig innan Jesper kysste mig. Kyssen var hastig men berörde mig tillräckligt för att jag skulle känna hur hjärtat skenade i bröstet och hur blodet rusade genom mina ådror.  Ännu en gång pressade han sina läppar mot mina men nu betydligt intensivare och känslosammare. Jag höll efter andan samtidigt som jag kände hans ena hand smeka min ryggrad.

-          Helvete flåsade han och såg på mig med ett besvärat ansiktsuttryck när hans hand lätt snuddade mitt bh band.

-          Vad? viskade jag till svar.

-          Du bara fångade mig stönade han och kysste mig febrilt längs halsen. Läpparna kändes mjuka, blöta och jag kände hur jag riktigt darrade av hans beröring.

-          Jag förstår inte hur du gjorde men… han suckade djupt för att sedan viska ”det känns här.”

 Han tog min hand och lade den över hans hjärta och mycket riktigt kunde jag känna hur det bultade hårt i bröstkorgen. För en kort stund såg vi in i varandras ögon förvånade över vår överraskande förälskelse. Det gick upp för oss båda att vi var drabbade av kärlek. Sådan kärlek som berör, ger lycka och sårar. Vi kysstes igen. Mitt i den passionerade kyssen kände jag hur något bankade till i mitt huvud. Sedan låga skratt och ljudet av hur något slogs igen. Hade någon upptäckt oss? Förvirrat såg jag mig omkring sökandes efter vittnen. Så kände jag dunken igen, betydligt hårdare den här gången.

-          Emma! ropade en välbekant röst någonstans långt borta. EMMA!

-          Emma för i helvete ropade Jesper med en inte alls lika kärleksfullröst och så kände jag dunken igen.

-          Aj! skrek jag och ryckte till samtidigt som jag slog upp ögonen.

Det starka ljuset från taklamporna bländade mig för ett kort ögonblick men tillslut märkte jag att Jesper flinade mig rakt i ansiktet.

-          Vi har slutat sa han och tog bort sin hand som han måste han klappat mig på huvudet med. Tror du somnade muttrade han och log ett snett leende mot mig, var bara lite schysst och väckte dig fortsatte han lugnt. Han lät retsam på rösten men jag kände hur han strök sin hand längs min ryggrad precis så som jag drömt. Då mötte jag hans ögon och märkte hur jag såg rakt in i honom. Jag kände hur paniken växte inom mig, men jag kunde inte göra något. Hans blick bara fångade mig och jag såg precis vad han ville. Jag kände ännu en gång hur mitt hjärta började slå hårt i bröstet och hur blodet satte fart i mina ådror.

-          Helvete flåsade jag fram och såg på Jesper med ett besvärat ansiktsuttryck.

-          Vad? viskade han till svar.

-          Du bara fångade mig stönade jag och böjde mig upp för att kyssa honom.



Godnatt!
/ CECILIA ANDERSSON ©


Novellen: Med ditt hjärta i min hand

Första gången jag förstod hur sjuk jag faktiskt var , var när jag inte längre orkade gå på toaletten. En sådan enkel sak som att gå på toaletten var jag för svag för. Jag hade inte längre kraften att resa mig och inte heller mina ben orkade bära min minimala kroppstyngd. Jag minns förtvivlat hur jag försökte stödja mig mot handfatet och resa mig, men jag darrade alldeles för mycket för att kunna stå. Innerst inne förstod jag nog också att det inte heller skulle gå. Trots det gjorde jag en sista ansträngning och hävde mig upp.

     – Emelie, Emelie, hans röst nästan skar inom mig trots att den bara framstod som en dov viskning. Det var så länge sedan jag hörde den, trots det kände jag igen just den rösten så väl.

     – Jesper!? Vart är du? Förvirrat såg jag mig omkring och sökte efter honom med blicken. Han syntes inte till någonstans, hur mycket jag än vände och vred på mig.

- Vart är du? Upprepade jag igen med darr på rösten.

– Blunda älskling sa han lugnande. Trots att jag kände mig trygg av att höra hans röst så rös jag.

- Vart är du? nästan viskade jag igen samtidigt som jag sakta slöt mina ögon.

      – Här är jag sa han och även fast jag blundade kunde jag tydligt se hans leende. Jag kunde se hans ansikte och hans djupblåa ögon.

- Här, sa han igen och lade sin hand mot mitt hjärta. Jag kände hur det slog under hans solbrända hand och jag var tvungen att se på den igen, fast på riktigt.

       Hastigt slog jag upp ögonlocken och gapade stort när jag märkte att trycket från hans hand och hans ansikte som jag nyss sett försvann. Den här gången såg jag mig omkring lite mer noggrant, men han var verkligen inte där.

- Blunda sa jag ju, påminde han mig och suckade. Blunda igen så ska jag lägga min hand över ditt hjärta.

  Jag fnissade nästan ohörbart och gjorde som han sa och mycket riktigt kände jag trycket mot mitt bröst igen.

- Du förstår att sånt här inte händer så ofta va? sa han och jag lade märke till hans

humoristiska klang på rösten. De djupblåa ögonen såg rakt på mig och jag njöt av dem och av tanken att de faktiskt såg på mig. Det var som att han väntade på att jag skulle svara på hans fråga, så jag nickade sakta utan att ens förstå vad han menade med den.

- Jag är ju död sa han lågt som om han kunde läsa mina tankar. I för sig är väl inte det någon nyhet fortsatte han och drog lite på munnen. För stunden var jag nära att börja skratta. Jesper ”håller mitt hjärta i sin hand” och påstår att han inte lever.

- Vet du att du också håller på att dö , Emelie? Vet du det? Nu nästan blixtrade det av ilska i hans ögon och jag fick en stark känsla av vemod blandat med rädsla. Hjärtat började slå orytmiskt under hans lösa grepp och jag förblev tyst.

- Du håller på att dö för att jag dog väste han mellan tänderna. Helt frivilligt dessutom, din idiot! När han såg hur sårad jag blev av hans ord tog han sin fria hand och strök mig längs min kind. Handen kändes ovanligt stor och trots att temperaturen mellan våran hud inte skilde en enda grad var det som att hans hand värmde mig.

- Det är bara dumt det här Emelie och det värsta är att det är på grund av mig. Jag ville protestera , men det var som att jag tappat alla ord jag någonsin lärt mig.

- Jag älskar dig och det vet du, men du måste leva ditt liv nu. Se till att göra mig lycklig.. och snälla spara tårarna tills du behöver dem.

Först då märkte jag att jag grät. Oundvikliga tårar rullade längs mina kinder som strida strömmar. Plötsligt började Jesper blekna. Hans klarblåa färg i ögonen försvann nästan, de gick mot grått och började blekna i vitt. Färgen i ansiktet, de ljust rosa kinderna blev bleka.

- Just det! ropade han högt och han blev åter fullt synlig. Han bjöd på det där vackra leendet igen och så lade han något kallt i min hand och slöt den hårt kring föremålet.

- Var försiktig med det sa han, det är mitt. Oförstående såg jag på honom men vägrade att släppa honom med blicken. Sakta började han åter igen tonas bort.
-   NEJ! Skrek jag, först lågt men sedan vrålade jag. NEJ! LÄMNA MIG INTE IGEN, NEJ!

När jag insåg att han inte lyssnade till mina desperata tillrop började jag skaka. Jag viskade hans namn men tillslut gick det inte längre för ryckningarna blev så våldsamma. Jag hade längre inte kontroll över min kropp utan märkte att den vägrade att lyda mina befallningar, men på något vis lyckades jag trots det öppna ögonen.

        Jag uppfattade ett svagt sken av rödblåa sirener som blinkade och böjd över mig stod tre vitklädda män. Två av dem höll fast mig och försökte återfå kontrollen över de ständiga ryckningarna min kropp uthärdade. Den andra slet till min stora förvåning i min ena hand som höll ett krampaktigt tag om ett silvrigt hängsmycke med en stor vacker hjärtbelock. 

      Då förstod jag att jag skulle bli tvungen att kämpa för mitt liv, för Jespers skull.

Jag vill skrika ut ditt namn och fånga in dig i min famn

Där ska jag skydda dig mot allt ont i världen och vaka över dig på färden

Och så länge du är trygg med mig ska jag andas för även dig

Mitt hjärta ska fortsätta slå som alltid förr, men det är klart att det kommer bli svårt när du tvingades stänga din dörr

För när jag höll din kalla hand var det som jag såg livets tid rinna ut i sand

Jag kände rinnande tårar längs mina kinder och insåg alla svåra hinder

Alla oförglömliga dagar som har gått, de har nu djupa sår fått

 

Jag trodde ingen skulle kunna trösta mig nu , men med det lyckades faktiskt du

Nu har jag ditt hjärta i min hand och för evigt har vi slutit ett band



Psst! Det var inte den jag skrev idag, men jag hoppas den gick att läsa ändå.
Tackar, tackar om ni trots inläggets längd orkade läsa igenom hela biten!




RSS 2.0BloggRegistret.se
bloggping